Bingolotto? Någon?
Ja, det här är det första inlägget för mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men det kommer säkert fram något. Just nu har vi lektion i datorsalen. Jag gillar inte riktigt att Hannes och hans små ettor har tagit vår kära textsal på fredagarna.
På tal om fredagar så är det ju helg snart! Den här helgen kommer nog vara händelserik. Iallafall om man bor i Mariestad. Jag ska ha en maskerad ikväll. Vi får se hur det blir.=)
Inatt drömde jag att --- tvingade mig att spela bingolotto med henne. Det kanske blir en lördag framför tv-apparaten och lite kaffe och bullar. Å andra sidan vet jag inte vilken kanal bingolotto visas på längre. Inte heller vilken tid... Är det överhuvudtaget på lördag? Ta tillbaka LOKET!!!!
//E
Jul, jul strålande jul?
Tänk vad underbart det skulle vara om det av någon anledning hoppade över hösten och vinter, åh! Men de är ju bara att drömma om. Snart kommer vi in i den mörka och kalla delen av året. Även fast den också har sin charm kan jag ingen annat än att längta efter att få gå barfota på stranden igen och sitta ute på kvällarna och grilla. Åh, bara dofterna av sommaren får mig att drömma mig bort...
Bryt! De är faktiskt kallt och eländigt ute och de är bara förbereda sig med varma kläder och ett glatt humör. För jag tror faktiskt att de första snöflingorna kommer falla tidigt i år. De kan ju vara mysigt de med att sitta inne vid en brasa, dricka varm choklad och se de vita flingorna lägga sig som ett täcke utanför.
Såg i SLA för bara några dagar att dom redan börjar söka efter luciakanditater! Alltså, snälla. De är bara början av oktober, ni kan väl i alla fall vänta en månad till. Lucia är ju faktiskt inte förens om över två månader. Men men sånt är de ju nu förtiden. Vinterkläderna till exempel kommer ju ut i affärerna innan man ens har hunnit köpa sommarkläderna.
Så. de är väl bara att ge hösten och vintern ett varmt välkommande och endast drömma sig bort tills sommarn är tillbaka igen ....
/Q
Lycka är när det händer nå't!
Nu är de på gång, gänget i Mp2 tk, och jag är lycklig. Så känns det när man sätter upp ett mål och processen kommer igång. Det händer, det som man har föresatt sig att det ska hända.
Så är det inte alltid.Långt därifrån. Ibland blir det bara en bubbla som spricker. Som den amerikanska finansvärlden. Där händer det visserligen massor, men inte sådant som man blir lycklig över. Det är illa när fulla bubblor spricker, men nästan ännu värre när tomma bubblor spricker. Då har det ju inte ens hänt nå't.
Så får man inte skriva. "Nå't". Något heter det. Jag kommer att klaga på mina elever i Mp2 tk om de skriver så. Eftersom de nu har börjat plogga, så kan jag börja skärskåda, peta i och anmärka på hur de skriver. Eller, som man bör kalla det för att det ska se bättre ut, "utveckla den textkommunikativa kompetensen".
Det är ju meningen och min absoluta vilja att ingen ska uppleva mig som petig, utan att vi alla är fullt, fast och intensivt inställda på att vi ska göra bra texter. Konstruktiv kritik, kallas det för. Här kommer några första konstruktiva idéer:
- särskrivningar är inte bra. Tänk efter hur du talar så blir det lättare att undvika.
- läs korrektur! Kontrollera stavning och slarvfel, fingrarna halkar så lätt. (Det värsta är att jag själv måste vara så fruktansvärt noggrann, för jag får ju absolut inte göra några fel. Det ger dåligt intryck.)
Äsch, nu hinner jag inte mer. Dags att gå till lektion. Som en lycklig människa och lärare. Trots att det bara är tre stycken som varit igång och ploggat än. Men jag är övertygad om att innan denna månad är slut har ALLA i hela gruppen skrivit minst ett inlägg. Eller?
( - Måtte jag bara inte har lämnat några korrekturfel i dte hrä inglägget...!)
081006/Teacher
Tragiskt men magiskt!
Nu får vi nog ta och sätta fart med bloggen så de blir något att läsa, så här kommer mitt första inlägg!
Så påtal om ingenting så såg jag på de löjligaste programmet jag sett på länge igår. De handlade om vuxna människor alltså inte i 30-års åldern utan närmare 50-60 som har sådan längtan efter barn att de gör något så patetisk som att beställa en docka som är på pricken lik ett riktigt barn. Sedan behandlar de dem som om de vore deras egna levande barn! De köper kläder för tusentals kronor och går ute och går med dem i barnvagn. Hur löjligt är inte de?! Varför inte adoptera ett riktigt barn och i och med de göra någon god gärning i samhället? För i dag finns det så otroligt många hemlösa barn som har sådan längtan efter föräldrar som älskar dem.
Så till er som lever i en fantasivärld där ni praktiskt taget "leker" med dockor. Hjälp istället ett barn som verkligen behöver ett hem och ge den den kärlek som ni istället ger en docka.
all for me. over and out!
/Q
Ploggtorka
Jag vet inte om jag kanske borde presentera mig själv lite kort och koncist. Jag gillar att läsa deckare, att lyssna på konstig musik, kakburkar med fina mönster, att njuta av livet med tända ljus och neddragna persienner, och självfallet att skriva. Det jag inte gillar är köttet som serveras i skolans matsal, huvudvärk och andra åkommor, att gå till frisören, och Sveriges klimat och stela mentalitet.
Så, nu vet ni lite om mig. Jag vill varna er för mycket gnäll över Sverige från min sida. Jag kan tyvärr inte hjälpa det.
Vill också passa på att tipsa om vår väggtidning Stretch. Ni som går på Västerhöjd: läs den!
/U
Vadå kanelbullens dag?
Kanelbullens dag. Vad är det för oerhört knasig person som har hittat på den? Va? Vad är det för någonting? Jag satt hemma och funderade på vad denna mycket onödiga dag hade för mening. För att hedra kanelbullen? - vad är det för meningen när bullen inte ens är medveten om att vi hedrar den? För att folk ska komma ihåg att det finns bullar, få dåligt sammvete och kanske baka en plåt? - nej, nej, nej. Vi kanske blir påminda, men när Kanelbullens dag väl är här så är det ingen som har kommit ihåg den vackra högtiden före man ser att det står i almanackan eller i tidningen, och då är det försent. Då vill ingen baka bullar. Möjligtvis att man kilar ner till torget och köper några på ett konditori eller köper nedfrusna från Findus. (Det var så min kära mor gjorde). För att konditorier och bagerier ska tjäna mer pengar eftersom folk unnar sig en extra fika? Varför har man då inte alla möjliga sorters bakvärksdagar som: Prinsesstårtans dag, Kladdkakans dag eller den officiella Paj-dagen? Vem var det som bestämde att det var just kanelbullen som fick en alldeles egen dag? Eller är det helt enkelt så att det bara är för att tidningarna ska ha något att skriva om?
Njaa, jag är nog en aning skeptisk till denna hyllning. Varför inte skaffa dagar som hedrar riktiga varelser, som: Alla djurens dag, Doktorernas dag eller Kusinen dagen? Det tycker jag låter mycket bättre än att hylla något som inte ens gör världen mycket bättre. Men det är klart, jag vet inte ens om det finns en anledning till att det finns en Kanelbullens dag, det kanske ligger något enormt stort bakom den. Men i så fall, du som vet det, - Tala nu, eller var förevigt tyst.
/C
Vrede
Såhär var det: efter att ha spenderat en hel förmiddag i ett väntrum på vårdcentralen, helt i onödan, lyssnades till två tjattriga tanter fullproppade med botox, tänkte jag att nu när skolan är slut för dagen ska jag istället för att åka hem till en tom lägenhet, bege mig till secondhandaffären Gengåvan. Det var jag ju värd, liksom. Jag menar, det är ju ett så underbart ställe och jag behövde verkligen ett positivt inslag i min i övrigt så jobbiga dag.
Sagt och gjort. Jag vandrade till Gengåvan i det växlande solskenet med min iPod i öronen som vanligt. Som bakgrundsfakta vill jag också nämna att jag för någon eller några veckor sedan sett en fantastiskt snygg soffa i denna secondhandaffär, för otroliga 350 kronor (!) och mitt syfte med utflykten idag var delvis att få ändan ur vagnen och faktiskt köpa denna soffa.
Nåväl. Jag styr omedelbart stegen mot möbelavdelningen och kan ganska snart konstatera att min kära soffa har rövats bort av någon annan. Den finns helt sonika inte kvar. Puts väck. Jag får lust att fälla en tår eller två men denna känsla varar tack och lov inte mer än kanske tio sekunder. För jag får syn på något annat. Någonting minst lika vackert.
Jag ska försöka beskriva den, fast att inga ord liksom är värdiga. Men here we go. Tänk er en byrå och ett skåp på samma gång, kanske en och en halv meter hög, i brunt vackert trä (är ingen höjdare på det där med att precisera träslag men trä kunde jag iallafall lista ut att det rörde sig om), gammaldags, ser ut att ha sitt ursprung i kanske sextiotalet. Jaha, en gammal byrå tänker ni nu. Men nej. För i byrån/skåpet fanns en inbyggd LP-spelare och en förstärkare! Oh my, jag måste testa om den fungerar tänker jag och lägger den där vassa grejen (erhm, ja, vad den nu heter), på själva skivan, och vroom så hoppar dånande musik igång! Allas blickar riktas mot mig och jag flyttar, smått rodnande, bort den där vassa grejen igen. Ställer mig sedan för att se på och njuta av denna underbara tingest och tänker som så att jag ska vandra ett varv i affären för att se om det är något annat jag också vill ha. Lämnar motvilligt men ändå med en slags "materiella-ting-lycka" denna vackra möbel bakom mig och beger mig iväg.
Kollar igenom klädesavdelningen, husgerådsavdelningen, skiv- och bokavdelningen, och teknikavdelningen och även om jag hittar många fina saker så kan ingenting riktigt mäta sig med byrån/skåpet jag funnit. Glad i hågen beger jag mig tillbaks till möbelavdelningen för att handla. Då ser jag att det ligger en lapp på byrån/skåpet. Till min fasa inser jag att det är någon jävel som har RESERVERAT den. Va fan?! Jag var borta i högst fem minuter och någon har redan roffat åt sig den! Så ofattbart oförskämt och fräckt! Mitt hjärta sjunker till golvet. Men, jag tänker inte ge mig så lätt. Ger mig själv en sekund eller två till att förbereda mig för strid. Sedan går jag med bestämda steg fram till en av expediterna och talar om att jag minsann också är intresserad av den där möbeln. Han lovar att reservera den åt mig efter att den första kundens reservationstid har gått ut, men han var ju faktiskt först, säger expediten, och jag får helt enkelt vänta och hoppas på det bästa. Det vill säga, ur min synvinkel, att "den första" kunden går och blir ihjälbiten av något slags monster. Jag inser dock osannolikheten, och ja, mina värsta farhågor besannas. Kunden, som visar sig vara en äcklig raggare med skinnväst och polisonger ner till knäna, kommer fram till expediten och säger hånflinande: Ja, då är det bara att vi börjar göra affärer nu då!
Alltså det går inte att beskriva min vrede. På vägen ut ser jag framför mig i mitt stila sinne hur jag gång på gång vandaliserar denna motbjudande man med ett basebollträ eller liknande. Jag är inte en aggressiv person i vanliga fall, vill jag tillägga för att undvika eventuella missförstånd, men jag blev så chockad och så förbannad. Men, jag fick acceptera fakta och snällt knalla iväg mot bussen utan den vackra möbeln i min ägo.
Tvi vale, som vi brukar säga hemma på vischan.
/U
