Nu är de på gång, gänget i Mp2 tk, och jag är lycklig. Så känns det när man sätter upp ett mål och processen kommer igång. Det händer, det som man har föresatt sig att det ska hända.
   Så är det inte alltid.Långt därifrån. Ibland blir det bara en bubbla som spricker. Som den amerikanska finansvärlden. Där händer det visserligen massor, men inte sådant som man blir lycklig över. Det är illa när fulla bubblor spricker, men nästan ännu värre när tomma bubblor spricker. Då har det ju inte ens hänt nå't.

   Så får man inte skriva. "Nå't". Något heter det. Jag kommer att klaga på mina elever i Mp2 tk om de skriver så. Eftersom de nu har börjat plogga, så kan jag börja skärskåda, peta i och anmärka på hur de skriver. Eller, som man bör kalla det för att det ska se bättre ut, "utveckla den textkommunikativa kompetensen".
   Det är ju meningen och min absoluta vilja att ingen ska uppleva mig som petig, utan att vi alla är fullt, fast och intensivt inställda på att vi ska göra bra texter. Konstruktiv kritik, kallas det för. Här kommer några första konstruktiva idéer:
- särskrivningar är inte bra. Tänk efter hur du talar så blir det lättare att undvika.
- läs korrektur! Kontrollera stavning och slarvfel, fingrarna halkar så lätt. (Det värsta är att jag själv måste vara så fruktansvärt noggrann, för jag får ju absolut inte göra några fel. Det ger dåligt intryck.)

Äsch, nu hinner jag inte mer. Dags att gå till lektion. Som en lycklig människa och lärare. Trots att det bara är tre stycken som varit igång och ploggat än. Men jag är övertygad om att innan denna månad är slut har ALLA i hela gruppen skrivit minst ett inlägg. Eller?
  ( - Måtte jag bara inte har lämnat några korrekturfel i dte hrä inglägget...!)
081006/Teacher