Roliga dagar
Men, datumet 22 oktober har blivit välsignat (?) med hela två "speciella dagar". Idag är det inte bara INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN, det är även internationella stamningsdagen. Man hedrar alltså stammande personer. Detta är ju smått komiskt, men inte på långa vägar lika värdelöst som INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN (tycker om att passande nog skriva ordet med stora bokstäver).
För övrigt är det idag också förre Nobelpristagaren i litteratur, Doris Lessings, födelsedag. Hon fyller hela 89 år. Grattis Doris, och grattis också till alla där ute som stammar. Men allra mest, grattis till alla ni underbara Caps Lock-tangenter!
/U
"Styvbröder"
Jag var iväg och såg filmen "Step Brothers" på bio tidigare idag. Det var en av de roligaste filmer jag sett på länge så jag kan bara säga att, har ni inte sett den så gör det.
Den handlar om Brennan och Dale, 39 respektive 40år, som båda bor hemma, saknar jobb och har ett beteende likt ett barn. Brennan bor med sin mamma Nancy och Dale med sin pappa Robert. När Nancy och Robert gifter sig flyttar Nancy och Brennan in hos Robert och Dale och de båda sönerna tvingas bo tillsammans som styvbröder. Dale har bara en regel till Brennan och det är att han aldrig får röra Dales trumset. Självklart får han svårt att låta bli och bara för att jävlas drar han sin ädlare del av kroppen mot trumsetet och ett ordenligt bråk mellan "bröderna" bryter ut. Ett bråk som innehåller cykel, basebollträ och golfklubba.
Vändningen kommer dock när Brennans lillebror Derek, som han hatar, kommer på besök.
Vad är det då som gör att deras relation förändras? Ja det får du själv se.
Om du inte har sett filmen och vill skratta mycket rekommenderar jag verkligen att du går och ser den. Både Will Ferrell (Brennan) och John C. Reilly (Dale), som även spelat mot varandra i bl.a. Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby, gör sina roller riktigt bra och jag ger den definivt toppbetyg!
/Y
Skräckisar som fastnar
Detta var bara nåt jag kom att tänka på... för nu ska jag sova... klockan är midnatt... det är mörkt... jag är ensam...
Okej jag ska ge mig!
Life's good. See you.
/G
Stora och mäktiga? Nej!
Igår eftermiddag gick jag och en klasskompis ner på stán för att göra ett test för regnjackor. Det är nämligen så att det är våran uppgift till nästa upplaga av vår väggtidning Stretch på skolan.
Den här dagen slog de mig vilken fruktansvärd skillnad det gör ifall affärens personal är trevlig! För visst kommer man hellre tillbaka till en butik där personalen är hjälpsam och trevlig än till en där de i stort sett ignorerar en?
De tre första affärerna vi besökte var JC, Carlings och Stadium. Vi gick snällt fram till en expedit och frågade om det var ok för dem om vi tog lite kort.
- Självklart är det de! fick vi till svar och vi satte genast igång. De blev av och på med jackor för min kära kompis som fick agera modell. Vi provade allt från Marwin jackor till Everest jackor, alla väldigt fina och vad vi ansåg bra kvalitétsmässigt sett!
Sedan var det dags för oss att entra H&M samma visa här också. Vi gick vänligt fram till en expedit och frågade om det gick bra att fota. Men! Gjorde det de? Icke sa nicke! Det fick vi ju absolut inte göra! För de hade tydligen fotoförbud.
Jag kan inte förstå vad det är med H&M. De tror att de är så himla mycket mäktigare och bättre än andra buktiker. Kan de inte bara svälja sin stolthet och se till oss kunder, vad det är vi vill mötas av i affären.
En annan sak också är att man sällan får någon hjälp på de sättet att personalen kommer fram och frågar ifall man behöver hjälp med något. Nej, då måste man istället springa land och rike runt för att hitta en själ att fråga och sånt gillar vi inte! Så ett minus till H&M på den fronten!
Vår slutstation fick bli Yap. Där vi vi tog oss ett strög genom affären innan vi tillslut hittade en regnjacka, det som vi faktiskt var ute efter.
Likaså här så gick det alldeles utmärkt att vi fotograferade lite. Men, nu ska jag ge Yap ett stort plus till deras personal! Vi behövde inte ens be om hjälp innan en kille var snabbt framme för att hjälpa oss och berätta historien bakom just den jackan vi kikade på. Sånt här älskar jag! När personalen tar eget initiativ och kan se ifall en kund behöver hjälp. Nu förstår väl jag att de såklart är ute efter att få sälja något. Men, so what? Vi är väl oftast där för att antagligen hitta något att köpa. Så jag tror inte det finns många som klagar när personalen är hjälpsam, som på Yap.
Så idag skulle jag vilja hissa Yap för deras hjälpsamhet gentemot kunderna och jag vill dissa H&M som tror att de är så stora och mäktiga! (för ni har väl alla hört på RIX Morronzoo?)
Allt för mig ikväll!
/Q
Dagdrömmar
Där jag bor finns en liten närbutik. Där jobbar det olika individer, bland annat en kille i 35-årsåldern, en tjej i 30-årsåldern, en tant på 55+, och ytterligare en kille i 35-årsåldern. Den sistnämnda brukar av mig och min sambo kallas "Ratman", på grund av sina mycket utstående råttänder. Okej, låt oss kalla tanten för 55+, tjejen i 30-årsåldern kallar vi för Guldlock (slående likheter), killen i 35-årsåldern får heta... Hans, och Ratman får såklart heta Ratman.
Nåväl. Jag tycker det är roligt att gå runt i affären, studera dessa människor och fantisera om deras liv och om deras relationer till varandra. Till exempel tror jag att 55+ har en son i ungefär 20-årsåldern. Han har till 55+'s olycka fått ihop det med Guldlock, som 55+ tycker är en lösaktig och oansvarsfull slinka. Hon känner avsmak inför hela förhållandet, också på grund av den ganska markanta åldersskillnaden. Detta märks tydligt, det finns en hatisk stämning mellan 55+ och Guldlock. Hans är kär i Guldlock och suktar ständigt efter henne. Han gör upprepade försök till att få henne på fall, men till ingen nytta. Guldlock beter sig tankspritt och underligt och anledningen är chockerande. Hon har varit otrogen mot 55+'s son. Med Ratman! Ve och fasa. Om 55+ får reda på det här så kan Guldlock hälsa hem. Det är nämligen så att 55+ gick för några år sedan igenom en ganska så uppslitande skilsmässa. Det har tagit lång tid att läka såren, och nu har hon äntligen funnit kärlek igen. Motivet för hennes rosaskimrande fjärilar i magen är... återigen, Ratman. Vilken karl, va. Ser ut som en råtta och pratar som en robot, men får ändå alla damer på fall. Hans försöker vara tapper, men Guldlocks oavbrutna avspisningar bryter långsamt ned honom. Till slut får han, som plåster på såren, upp ögonen för 55+...
Se vad min fantasi kan ta sig till. Jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men det har jag tyvärr inte tid med. Där går jag, i butiken, och fnittrar för mig själv. Jag vill verkligen rekommendera detta nöje, det är helt gratis och det är bara du som sätter gränserna! Ack, så roligt det är.
/U
Den anonyma bloggen "skrivmaskin"
Hej, goddag och välkommen!
Nu är vi på gång, hela gänget som bloggar på "skrivmaskin". Kul. Riktigt kul. För oss som vet vad det handlar om. För dig som har råkat hamna här av en slump, när du surfar genom blogglandskapet, måste det vara rena grekiskan. Eller urdu. Eller farsi, cymru, rumänska eller något annat fullständigt obegripligt språk.
I och för sig förstår du väl koden, du okände bloggläsare. Det står ju på svenska. Men varför "skrivmaskin" finns här och vad avsikten bakom bloggandet är har du ännu inte en aning om. Jag säger bara: ha hopp och var tålmodig. Det kommer!
Jag ingår inte i redaktionen. Jag är bara ett slags övervakare, ansvarig utgivare som det heter på tidningsspråk. De som skriver allt annat här, redaktionsmedlemmarna, de är elever som går på Medieprogrammet på gymnasiet i Skövde (nä, det är inte Sveriges tråkigaste stad, du skulle bara veta hur kul VI har på Medieprogrammet!), andra året, med inriktning Textkommunikation.
Så där, nu vet du lite mer. Mycket mer kommer du att få veta när redaktionen har fått färdig sin redaktions- och informationsruta och lagt ut den här på sidan. Så välkommen tillbaka!
Visst är det väl trevligt att jag skriver/talar till dig, du som läser det här?
Det kallas för målgruppsuppfattning. Det handlar om att ständigt och hela tiden vara medveten om vem det är som ska läsa det jag skriver. "Mottagaren av budskapet", så brukar jag förklara det när jag undervisar i kommunikation. Det är hos budskapets mottagare - just nu hos dig - som jag ska flirta in mig. Jag ska ju få dig att vilja läsa mer av mina texter för att de är så jämrans kuliga, innehållsrika och underhållande.
Du får ursäkta att redaktionen inte riktigt har kläm på det där än. Att flirta med målgruppen, menar jag. De är ju lite nya i jobbet. Men det kommer, det lovar jag. Jag ska trumma in det i dem, för det är mitt jobb som deras lärare.
Ha de' och vi ses, hörs eller vad det nu är vi gör!
HEJ DÅ! /T
För mycket av det goda
Alla vill väl leva i ett samhälle det där finns stor valfrihet? anpassat efter individen..liberalism (ja jag påverkas av genomgångarna om idelogier på samhäll..suck) .
Det jag vill komma fram till är att det ibland kan bli för mycket. Visst vill man kunna bestämma det mesta jämt. Men ibland behöver man någon som säger åt en precis vad man ska göra. Bestämda uppgifter och strikta regler.
Just här på mediaprogramet är valfriheten extrem stor, det gäller hela Västerhöjd föresten. Vissa stunder är det toppen, men ibland är det sämre. Dagar som dessa, då man är trött hängig och omotiverad känns det bara JÄTTE dåligt.
jag..jag..lider av fantasibrist
/N
Slösare med shoppingsug
Är det bara jag som slösar bort alla pengar från lön och studiebidrag två eller tre dar efter jag har suttit uppe till exakt 00.00, då pengarna kommit in på mitt konto? Det går ju inte hålla i pengar. Snart är det jul så nu får man börja julsparandet. I allafall om man är slösare som bara inte kan låta pengarna bränna mer över fingrarna. Det kan vara en onödig tröja som man redan har fyra uppsättningar av, godis som är onödigt och som man bara ångrar sig efter att man har tryckt i sig... "Lägg pengar på viktiga saker istället", det kan vara bra att försöka intala sig själv, viktiga saker som pizza! Okej, som det syns funkar den metoden inte riktigt bra. Förstår mig inte på folk som får lön på lön in på kontot och som har över 20 000 på sitt konto och som bara köper absolut nödvändiga saker! Det är ju roligt att shoppa. Man mår bra av det. Man har blivit dumpad - man shoppar... Man har blivit bestulen av cykeln - shopping! Man mår allmänt illa och är arg på allt och alla - Lösningen är shopping.
Nu vet ni. Jag har kommit igång lite nu i allafall med bloggen här.
Life's good! See you.
/G
Maskeradpanik
Varje gång händer samma sak. Det är dags för maskerad, och dags att välja ut rätt maskeradkostym. Ett utav samhällets största problem, i alla fall denna fredag. Hur ska man välja rätt?
Alla kostymer man hade när man var mindre är för små, om man inte vill att spindelmannendräkten ska sitta som ett korvskinn på kroppen som inte går att få av. Den senaste maskeraden var det hela hushållets toarullar som fick offra sig då jag skulle klä ut mig som mumie. Suck
Visst ser man fram emot kvällen. Men man vill ju alltid vara festens stjärna! Den som alla pratar om och kommer ihåg efteråt.
Min kompis klär ut sig till Marge Simpson och min andra kompis till pirat, då kan väl inte jag komma som en grå trist Ica-påse. Jag vill också få en fullfjädrad toppen ide. Vart tog all fantasi vägen..
Det enda jag kan göra är väl att vänta, tills klockan slår PANIK och jag tillslut väljer att klä ut mig till katt (eller något annat fantasifullt haha). Nej nu ska jag sluta upp med alla negativa tankar, jag skyller helt enkelt på hösten.Nej nu längtar jag efter maskeraden,kvällen och skratten!
/N
Bingolotto? Någon?
Ja, det här är det första inlägget för mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men det kommer säkert fram något. Just nu har vi lektion i datorsalen. Jag gillar inte riktigt att Hannes och hans små ettor har tagit vår kära textsal på fredagarna.
På tal om fredagar så är det ju helg snart! Den här helgen kommer nog vara händelserik. Iallafall om man bor i Mariestad. Jag ska ha en maskerad ikväll. Vi får se hur det blir.=)
Inatt drömde jag att --- tvingade mig att spela bingolotto med henne. Det kanske blir en lördag framför tv-apparaten och lite kaffe och bullar. Å andra sidan vet jag inte vilken kanal bingolotto visas på längre. Inte heller vilken tid... Är det överhuvudtaget på lördag? Ta tillbaka LOKET!!!!
//E
Jul, jul strålande jul?
Tänk vad underbart det skulle vara om det av någon anledning hoppade över hösten och vinter, åh! Men de är ju bara att drömma om. Snart kommer vi in i den mörka och kalla delen av året. Även fast den också har sin charm kan jag ingen annat än att längta efter att få gå barfota på stranden igen och sitta ute på kvällarna och grilla. Åh, bara dofterna av sommaren får mig att drömma mig bort...
Bryt! De är faktiskt kallt och eländigt ute och de är bara förbereda sig med varma kläder och ett glatt humör. För jag tror faktiskt att de första snöflingorna kommer falla tidigt i år. De kan ju vara mysigt de med att sitta inne vid en brasa, dricka varm choklad och se de vita flingorna lägga sig som ett täcke utanför.
Såg i SLA för bara några dagar att dom redan börjar söka efter luciakanditater! Alltså, snälla. De är bara början av oktober, ni kan väl i alla fall vänta en månad till. Lucia är ju faktiskt inte förens om över två månader. Men men sånt är de ju nu förtiden. Vinterkläderna till exempel kommer ju ut i affärerna innan man ens har hunnit köpa sommarkläderna.
Så. de är väl bara att ge hösten och vintern ett varmt välkommande och endast drömma sig bort tills sommarn är tillbaka igen ....
/Q
Lycka är när det händer nå't!
Nu är de på gång, gänget i Mp2 tk, och jag är lycklig. Så känns det när man sätter upp ett mål och processen kommer igång. Det händer, det som man har föresatt sig att det ska hända.
Så är det inte alltid.Långt därifrån. Ibland blir det bara en bubbla som spricker. Som den amerikanska finansvärlden. Där händer det visserligen massor, men inte sådant som man blir lycklig över. Det är illa när fulla bubblor spricker, men nästan ännu värre när tomma bubblor spricker. Då har det ju inte ens hänt nå't.
Så får man inte skriva. "Nå't". Något heter det. Jag kommer att klaga på mina elever i Mp2 tk om de skriver så. Eftersom de nu har börjat plogga, så kan jag börja skärskåda, peta i och anmärka på hur de skriver. Eller, som man bör kalla det för att det ska se bättre ut, "utveckla den textkommunikativa kompetensen".
Det är ju meningen och min absoluta vilja att ingen ska uppleva mig som petig, utan att vi alla är fullt, fast och intensivt inställda på att vi ska göra bra texter. Konstruktiv kritik, kallas det för. Här kommer några första konstruktiva idéer:
- särskrivningar är inte bra. Tänk efter hur du talar så blir det lättare att undvika.
- läs korrektur! Kontrollera stavning och slarvfel, fingrarna halkar så lätt. (Det värsta är att jag själv måste vara så fruktansvärt noggrann, för jag får ju absolut inte göra några fel. Det ger dåligt intryck.)
Äsch, nu hinner jag inte mer. Dags att gå till lektion. Som en lycklig människa och lärare. Trots att det bara är tre stycken som varit igång och ploggat än. Men jag är övertygad om att innan denna månad är slut har ALLA i hela gruppen skrivit minst ett inlägg. Eller?
( - Måtte jag bara inte har lämnat några korrekturfel i dte hrä inglägget...!)
081006/Teacher
Tragiskt men magiskt!
Nu får vi nog ta och sätta fart med bloggen så de blir något att läsa, så här kommer mitt första inlägg!
Så påtal om ingenting så såg jag på de löjligaste programmet jag sett på länge igår. De handlade om vuxna människor alltså inte i 30-års åldern utan närmare 50-60 som har sådan längtan efter barn att de gör något så patetisk som att beställa en docka som är på pricken lik ett riktigt barn. Sedan behandlar de dem som om de vore deras egna levande barn! De köper kläder för tusentals kronor och går ute och går med dem i barnvagn. Hur löjligt är inte de?! Varför inte adoptera ett riktigt barn och i och med de göra någon god gärning i samhället? För i dag finns det så otroligt många hemlösa barn som har sådan längtan efter föräldrar som älskar dem.
Så till er som lever i en fantasivärld där ni praktiskt taget "leker" med dockor. Hjälp istället ett barn som verkligen behöver ett hem och ge den den kärlek som ni istället ger en docka.
all for me. over and out!
/Q
Ploggtorka
Jag vet inte om jag kanske borde presentera mig själv lite kort och koncist. Jag gillar att läsa deckare, att lyssna på konstig musik, kakburkar med fina mönster, att njuta av livet med tända ljus och neddragna persienner, och självfallet att skriva. Det jag inte gillar är köttet som serveras i skolans matsal, huvudvärk och andra åkommor, att gå till frisören, och Sveriges klimat och stela mentalitet.
Så, nu vet ni lite om mig. Jag vill varna er för mycket gnäll över Sverige från min sida. Jag kan tyvärr inte hjälpa det.
Vill också passa på att tipsa om vår väggtidning Stretch. Ni som går på Västerhöjd: läs den!
/U
Vadå kanelbullens dag?
Kanelbullens dag. Vad är det för oerhört knasig person som har hittat på den? Va? Vad är det för någonting? Jag satt hemma och funderade på vad denna mycket onödiga dag hade för mening. För att hedra kanelbullen? - vad är det för meningen när bullen inte ens är medveten om att vi hedrar den? För att folk ska komma ihåg att det finns bullar, få dåligt sammvete och kanske baka en plåt? - nej, nej, nej. Vi kanske blir påminda, men när Kanelbullens dag väl är här så är det ingen som har kommit ihåg den vackra högtiden före man ser att det står i almanackan eller i tidningen, och då är det försent. Då vill ingen baka bullar. Möjligtvis att man kilar ner till torget och köper några på ett konditori eller köper nedfrusna från Findus. (Det var så min kära mor gjorde). För att konditorier och bagerier ska tjäna mer pengar eftersom folk unnar sig en extra fika? Varför har man då inte alla möjliga sorters bakvärksdagar som: Prinsesstårtans dag, Kladdkakans dag eller den officiella Paj-dagen? Vem var det som bestämde att det var just kanelbullen som fick en alldeles egen dag? Eller är det helt enkelt så att det bara är för att tidningarna ska ha något att skriva om?
Njaa, jag är nog en aning skeptisk till denna hyllning. Varför inte skaffa dagar som hedrar riktiga varelser, som: Alla djurens dag, Doktorernas dag eller Kusinen dagen? Det tycker jag låter mycket bättre än att hylla något som inte ens gör världen mycket bättre. Men det är klart, jag vet inte ens om det finns en anledning till att det finns en Kanelbullens dag, det kanske ligger något enormt stort bakom den. Men i så fall, du som vet det, - Tala nu, eller var förevigt tyst.
/C
Vrede
Såhär var det: efter att ha spenderat en hel förmiddag i ett väntrum på vårdcentralen, helt i onödan, lyssnades till två tjattriga tanter fullproppade med botox, tänkte jag att nu när skolan är slut för dagen ska jag istället för att åka hem till en tom lägenhet, bege mig till secondhandaffären Gengåvan. Det var jag ju värd, liksom. Jag menar, det är ju ett så underbart ställe och jag behövde verkligen ett positivt inslag i min i övrigt så jobbiga dag.
Sagt och gjort. Jag vandrade till Gengåvan i det växlande solskenet med min iPod i öronen som vanligt. Som bakgrundsfakta vill jag också nämna att jag för någon eller några veckor sedan sett en fantastiskt snygg soffa i denna secondhandaffär, för otroliga 350 kronor (!) och mitt syfte med utflykten idag var delvis att få ändan ur vagnen och faktiskt köpa denna soffa.
Nåväl. Jag styr omedelbart stegen mot möbelavdelningen och kan ganska snart konstatera att min kära soffa har rövats bort av någon annan. Den finns helt sonika inte kvar. Puts väck. Jag får lust att fälla en tår eller två men denna känsla varar tack och lov inte mer än kanske tio sekunder. För jag får syn på något annat. Någonting minst lika vackert.
Jag ska försöka beskriva den, fast att inga ord liksom är värdiga. Men here we go. Tänk er en byrå och ett skåp på samma gång, kanske en och en halv meter hög, i brunt vackert trä (är ingen höjdare på det där med att precisera träslag men trä kunde jag iallafall lista ut att det rörde sig om), gammaldags, ser ut att ha sitt ursprung i kanske sextiotalet. Jaha, en gammal byrå tänker ni nu. Men nej. För i byrån/skåpet fanns en inbyggd LP-spelare och en förstärkare! Oh my, jag måste testa om den fungerar tänker jag och lägger den där vassa grejen (erhm, ja, vad den nu heter), på själva skivan, och vroom så hoppar dånande musik igång! Allas blickar riktas mot mig och jag flyttar, smått rodnande, bort den där vassa grejen igen. Ställer mig sedan för att se på och njuta av denna underbara tingest och tänker som så att jag ska vandra ett varv i affären för att se om det är något annat jag också vill ha. Lämnar motvilligt men ändå med en slags "materiella-ting-lycka" denna vackra möbel bakom mig och beger mig iväg.
Kollar igenom klädesavdelningen, husgerådsavdelningen, skiv- och bokavdelningen, och teknikavdelningen och även om jag hittar många fina saker så kan ingenting riktigt mäta sig med byrån/skåpet jag funnit. Glad i hågen beger jag mig tillbaks till möbelavdelningen för att handla. Då ser jag att det ligger en lapp på byrån/skåpet. Till min fasa inser jag att det är någon jävel som har RESERVERAT den. Va fan?! Jag var borta i högst fem minuter och någon har redan roffat åt sig den! Så ofattbart oförskämt och fräckt! Mitt hjärta sjunker till golvet. Men, jag tänker inte ge mig så lätt. Ger mig själv en sekund eller två till att förbereda mig för strid. Sedan går jag med bestämda steg fram till en av expediterna och talar om att jag minsann också är intresserad av den där möbeln. Han lovar att reservera den åt mig efter att den första kundens reservationstid har gått ut, men han var ju faktiskt först, säger expediten, och jag får helt enkelt vänta och hoppas på det bästa. Det vill säga, ur min synvinkel, att "den första" kunden går och blir ihjälbiten av något slags monster. Jag inser dock osannolikheten, och ja, mina värsta farhågor besannas. Kunden, som visar sig vara en äcklig raggare med skinnväst och polisonger ner till knäna, kommer fram till expediten och säger hånflinande: Ja, då är det bara att vi börjar göra affärer nu då!
Alltså det går inte att beskriva min vrede. På vägen ut ser jag framför mig i mitt stila sinne hur jag gång på gång vandaliserar denna motbjudande man med ett basebollträ eller liknande. Jag är inte en aggressiv person i vanliga fall, vill jag tillägga för att undvika eventuella missförstånd, men jag blev så chockad och så förbannad. Men, jag fick acceptera fakta och snällt knalla iväg mot bussen utan den vackra möbeln i min ägo.
Tvi vale, som vi brukar säga hemma på vischan.
/U
